Outsidethebubble

 - Om BLARGH!



Kanske fått upp motivationen för att skriva nu igen. I Kosovo var det kul att skriva och få fin respons från er här hemma. Dock kändes det så segt att få ner några ord då allt kändes så vardagligt och tråkigt att skriva om. Hur kan dagsläget kännas mer intressant? Jag kanske var besviken över hur dagarna såg ut där nere. Jo, det var jag nog, på ett sätt. Överlag är jag jättenöjd över missionen men det var inte riktigt det äventyret jag sökte eller trodde att det skulle bli. Så kan det gå.

Sjukt nöjd över mattelektionen i tisdags, förresten. Vi började lektionen med ett litet test för att kolla hur vi låg till. Var typ åtta frågor indelade i G, VG och MVG. Jag hann bara göra de första fyra vilket kunde ge totalt åtta poäng. Jag hade ett och ett halv rätt... Bra. Jag är nöjd. Speciellt eftersom vi har första provet på torsdag nästa vecka. Cakewalk.

Känner lite att jag måste ha en mening med att skriva här. En ny mening. Förut var det ju mest för att briefa er om hur det var där nere. Nu ska jag briefa om hur det är hemma, med er...? Ah well, kanske är underhållningsvärde i det också. Kollar man på typ Blondindamen så är det iochförsig inte så jävla mycket mening där heller så skrew "mening". Ska jotta ner som jag känner för.
Det blir så dumt med räknandet då onsdagen och torsdagen efter lektionen är lite fridagar på nåt vis, sen kommer fredag och den är ju helig. Lördag = klacken, macdonalds och sedan utgång så där är det bara att fetglömma matte. Faktiskt blir det så att jag bränner bort det jag lärt mig föregående vecka så jag måste börja om på söndagen då jag, som regel, är bakis. Då får jag ibland (nej) några tal räknade men det är igentligen måndag och tisdag som är mina räknedagar så då går det ju som det går. Men äh, ni vet ju att det ska vara lite utmaning. Annars är det ingen sport. (Matte? sport? Sport = asmkt kul, matte = aslte kul, det talet imploderar på sig själv, eller som en miniräknare skulle uttrycka sig: SYNTAXFAKKINERROR.)

För tillfället håller jag på att söka arbete. Behöver nånting som är lite mer pålitligt än vikarieköret. Har sökt ett gäng nu, bla Kjell o Co, receptionist och imorn ska det bli till Zara. Vet inte om det är jag som är SJUKT ointressant eller om folk inte vill anställa i dessa tider. Bara att söka vidare. Under tiden håller jag och Krill på att starta ett företag som ska sälja airsoftpickadoller. Vi har hittat en nisch som kan fungera om vi gör på rätt sätt. Vi kommer inte tjäna nå vettigt på det men det är mer som ett projekt. Krill är driftig och finurlig och jag kan ärsåft så vi kan komplettera varandra bra där. Mer om det senare.

Torsdag är det rep med Sabinas Nya Skor, vårt gamla band från gymnasiet som vi tog tag i igen. Hitills är det mest cepande och tramsjam än produktivt men vi har ändå hittat en skön jam att jobba på. Ska försöka få upp ett sample här när vi skaffat oss ett sånt :) Det är kul och nostalgiskt på ett märkligt vis. Vi är ju inte bra för fem öre men det är en kul torsdagssyssla. More on dat later.

Tråkigt med så mycket text så nu kommer några bilder helt utan sammanhang.





- Såhär såg det ut i typ NOVEMBER. Vädret lyckas alltid pricka rätt. Not.





- Nej, Linnea, jag kommer inte ta bort den! Hah!





- Zie crazy persons.




Så :D


PS. Jag trodde att jag lyckades trolla bort hela inlägget när jag skulle ladda upp bilderna så jag började om med ett lång och argt inlägg om hur dåligt blogg.se är. Tji fick jag. DS.


- Tremble! For Fart shall I!

- Om hemma, vardagen och anpassning.


Tiden gick och började sedan att springa och efter det hann jag inte med längre. Jag är kvar nånstans två månader bakåt så jag ber om överseende med mitt väldigt sena och aningen underligt placerade inlägg.

De första veckorna efter hemkomsten är nu ganska luddiga men jag minns dem som sköna och bekymmerfria. Jag drev runt utan plan och träffade kamrater och återanpassade mig till den civila umgängeskretsen. Det var skumt, faktiskt. T.ex. var det lite konstigt att lära känna Linnea på nytt och "vänja" sig vid att ses flera gånger i veckan igen. Det var jävligt trevligt att komma i direktkontakt med de gamla vännerna som jag inte hängt med alls det senaste året. Samtidigt kunde det vara lite överväldigande.

I takt med att veckorna gick och min livstil förblev, i stort sett, samma som direkt efter hemkomsten började jag bli mer och mer rastlös. Inget jobb i syne och ingen vilja att söka vilket jobb som helst. Det tillsammans med lathet och bekvämlighet satte käppar i hjulen, av mig, på mig. Tillslut skrev jag åter upp mig på listan som lärarvikarie, dock utan glädjeskutt.

En vanlig dag kan se ut  såhär:

- 10:00 - väckning, frukost.
- 11:00 - 18:00 - Sitta hemma utan vettig aktivitet med sällsynta joggingpass.
- 18:01 - Match, Matte C, Rep, hänga med Linnea, dra till stan, bio.
- 23:00 - 04:00 - Idlande vid datorn.
- 04:01 - Lights out.

Är inte helt missnöjd med kvällarna men dagarna har börjat tära på min lata själ. Ibland får jag lite jobb som vikarie men oftast inget. Jag söker nåt nytt jobb ibland, gör lite ärenden åt hushållet eller tränar lite. VIsst, jag har haft det såhär förut men då under betydligt kortare perioder men nu har jag verkligen tröttnat på det. Jag gör ju nästan inget av min tid! Jag mår dåligt av det men ändå blir det inget jobb. Undrar varför det är så. Jag är för bekväm tror jag. 

För två veckor sedan påbörjade jag min Matematik C-kurs. Lite lätt ångestladdat är det och det är sällan jag känner att jag har koll på vad det handlar om. Vill verkligen inte göra det men jag känner det som ett måste. Skulle jag inte ta det nu förtjänar jag ett straff. Så mycket tid utan att ta tag i det? Så dålig är inte ens jag.

I går hade vi återträff med delar av plutonen. Elva av B20s soldater dök upp, däribland både Kaptenen och Löjtnanten. Vi började med en öl på Barbeque som ligger vid Hötorget. Jag var först på plats sen dök Kn och Lt upp så vi slog oss ner vi bordet. Efter en liten stund dök de andra upp. Det pratades som vi gjorde sista kvällarna på Gardet och allt var precis som vanligt. Kul som fan att träffa dem igen. Det kändes grymt att vara samlade (i viss mån) igen. Vi käkade dött,grillat djur med pommes och öl. Jag lyckades dra iväg en majskolv längs hela talriken, tvärs igenom salsasåsen och längs med hela min vänstra sida. Lyckligvis hade jag en vit skjorta på mig så fläcken blev bara gigantisk. 
När vi käkat och snackat bra länge drog vi till Pan i gamla stan. Schysst ställe som bjöd till både dans och skitsnack vid bord. Vi spenderade större delen av kvällen vid bordet i omgångar. Hela tiden kom Hanmark med öl och Breezers som han bjöd frikostigt på. Sen villa Kapten vara med också. Det var kul att höra från kaptenen att vi (ks 17) studeras på hög nivå tack vare framgången vi hade och vad vi presterade. Vi fick höra mer saker som var jävligt fina bekräftelser från höga, internationella instanser, men det låter som skryt så jag tänker inte gå in på det mer än så.
Jag drog mig vid halv tvåtiden.

Saknad av de andra har jag inte tänkt på så mycket egentligen. Det jag saknar är den sjukt fina gemenskapen vi har/hade där nere och som finns kvar idag. Det gör mig arg och besviken att Försvarsmakten inte tog tillvara på oss istället för att utbilda nya soldater till platser vi kunde ha tagit och därigenom spenderat mer pengar. Mycket mer. Ett exempel på hur tighta vissa blev är tredje grupp på min pluton. De hade Bravo Two Three som callsign och på sin gruppresa till Thailand tatuerade de in sitt callsign på handleden. Det bragte kaptenen och löjtnanten till tårens rand.

Jag tror att jag ska fortsätta skriva nu. Mest för min egen skull, för att kunna ventilera lite. Håller inne det mesta då jag babblar ner folk så lätt. Är så trött på att höra mig själv berätta samma jävla saker hela tiden. Bloggen kan övergå till nån slags skitsnacksdump. Det kan det nog.

Adjöken sålänge.


- Bullshit revisited

- Om spelning, överlämning och apati.



Jäklar anåda. Idag lämnade vi över till KS18. Vi finns inte längre på dagens karta. Dock finns vi med i utlandsstyrkans historia. Sju månader. Lovord och beröm har vi fått och varje gång har det varit lika svårt att ta till sig allt fint som bara öses över oss. Kanske när man blir äldre och får ytterligare ett perspektiv på det hela, kan man känna sig stolt. Häftigt.

De senaste veckorna har vi repat ihop ett band. Några från min pluton och två till från första har lyckats klämma in i schemat lite rep här och där. Totalt blev det väl fem gånger som vi repade hela bandet. Annars blev det tre åt gången. Problem med utrustningen (som sög, btw), problem med reptider, problem problem problem. Men satan va värt det var! Vi spelade nu, sista kvällen i KS17s histora. Vi hade fem låtar repade och gick upp på scen. Det var helt underbart. Så otroligt uppskattat av alla och vilket JÄVLA ös! Vi hade fixat lite scenkläder i form utav stabsshorts och vit skjorta och sen upp på scen. Det lät inte hundra men vilken respons vi fick! Började med Let me Entertain You och värmde publiken och sen fortsatte vi med Times like These med Foo Fighters. Hela kompaniet med befäl och soldater blandat tillsammans med andra delar av kontigenten hoppade, skrek, vrålade och sjöng med. Det var banne mig eufori. Hittar inte rätt ord för att beskriva det men det var nog det bästa jag gjort i mitt liv, pricken över i:et för den här missionen, definitivt. När vi spelat våra låtar körde vi missionslåten "Hemmåt det bär" och igen blev responsen öronbedövande. Vi fick upp kompaniets befäl på scen när vi körde "Highway to Hell" med ACDC och jublet var enormt.
När vi fått slut på material skreks det efter mer och folk önskade samma låtar som vi spelat igen. Tillslut fick vi improvisera La Bamba och hitta på text men ändå lät det grymt! Efter spelningen kom varenda kotte fram och kramades och sa att vi var helt fantastiska, uppriktigt. Det var sjukt. All plåga med att få ihop liret blev värt allt. Det var underbart! Fasiken, jag kan inte förmedla hur det var. Argh! Det var så... Näe jag kan fan inte skita ut bra ord. Så bra var det!

Vi fick dricka två öl igen och stämningen var på topp, har gått runt och snackat lite med alla som jag jobbat med här nere. De flesta kommer det dröja innan jag träffar igen, vissa kanske inte alls. Sånt bra avsluta på det hela. Vår minnessten avtäcktes precis innan spelningen och på den står alla våra namn och sjätte kompaniets valspråk; Attityd är Allt. Var härligt att se. Den kommer ligga där tills Sverige avvecklar trupp i Kosovo. Andra bataljoner kommer nog inte titta på den så värst men det är ändå ett avtryck från oss som snubblat runt här i sju månader. Känns mycket bra.

Imorgon är det inlämning av nästan varenda pinal. Det enda vi tar med till Sverige är vapen och lite ombyte, allt annat blir kvar. Väldans skönt att bli av med allt. Tiden har runnit undan och nu är det en dag kvar. Känner inte mycket just nu, halvt apatisk, som jag skrivit tidigare. Det kommer komma som ett slag i ansiktet när man sitter i soffan hemma och kollar på film, att det är slut. Inget mer. De rävar jag har spenderat mer tid, de senaste två åren än med min egen familj och flickvän, kommer jag aldrig se igen på samma gång. Wow. Vilken grej. I skrivande stund spelas Du gamla du fria och hundra man skriker. Lite patriotisk vågar jag känna mig i denna stund. Svenska fanan hit och dit men det är ändå vad vi har på vänstra axeln och haft där i två år nu. Allt kommer kännas så meningslöst när jag kommer hem. Kanske inte direkt men att gå till ett nio till fem jobb från det här blir svårt.

Förresten, vi blev önskade att spela imorgon igen, gaaalet! Ett gig och de ber om mer, vilken egokick!


- Fria

- Om sista veckan, överlämning och hemlängtan.



Happ, sista  veckan. Troligt. Vart tog de senaste sju månaderna vägen? Om jag inte börjat på den här bloggen hade jag glömt 95 % av vad jag gjort. Det känns som ett sommarlov, inte som 200 dagar plus. Och nu är det fem kvar.

I tisdags kom skyttedelen av KS18 och därmed är hela den nya kontingenten på plats. Överlämningsarbetet påbörjades redan när plutoncheferna och gruppcheferna kom ner men nu när skyttet är med börjar de få ta över mer och mer. Igår åkte några ur min grupp ut tillsammans med hela den grupp som ska ta över vårt lilla skötebarn, Preoce. Vi åkte ner till Preoce för att utföra en VCP i syfte att demonstrera hur vi gör och sedan låta de nya prova på med handledning. De gick bra och lärlingarna kommer komma in i det snabbt. Vi går emot traditionen lite i och med att vi inte skriker "Say hello to the Pinkys! HELLO ASSHOLES!" som KS16 gjorde mot oss varje gång man stötte på varandra. Tycker att det är bra mycket roligare att lära känna de nya lite grann och utbyta erfarenheter. Vi ger dem lite inofficiella tips och pratar om vad som hänt under missionen. Missionstraditionen inbjuder till svineri mot de nya men, trevligt nog, har ingen känt några större behov av att svina. Snackat med ett par stycken och de är så trevliga så. Många är i vår ålder men många är bra mycket äldre också. Kul att snacka lite med folk som varit i Liberia, Bosnien etc etc. Missioner skiljer sig extremt från varandra och det är kul att få veta lite mer.

Den här veckan har plutonen haft vakten som uppgift samtidigt som överlämningsarbetet pågått. Blir ganska sporadiskt utspritt över veckan men det är nog den skönaste uppgiften av de tre fasta (vakten, QRF och klostret). Hade vakten inatt och hade det där dåliga passet där man ska sova mellan 22 och 02 vilket jag finner ogörligt, ja, lögn, att lyckas med. Satt istället vaken hela natten med Andersson och fixade ett bildspel till gruppen. Vi drack amerikansk energidryck som jag är hyffsat säker på är snudd på olaglig i Sverige. Burken är på över 700 ml. En sådan satte Andersson i sig alldeles själv under en VCP-natt. Vi kom in vid ettiden på natten, Andersson låg vaken till nio på morgonen. Good shit.

Anywho; Det där bildspelet hållet på att driva mig till vanvett. Sitter och pillar i windows movie maker som förmodligen skapades med målet att alla påbörjade projekt i programmet skall driva skaparen i fördärvet. Helt otroligt hur det, utan anledning, bara börjar flimra och gå ur synk etc etc och sen när man sparar det som en filmfil sabbas kvalitén, musik börjar hacka och bilderna gör nån slags raveimpression. Känner ni min vrede?! Blir fanimej tokig! Sitter och pillar i timmar i sträck och sen när det är dags för ett första utkast får man en fet snorloska i ögat och en spark på smalbenet.
Nu har jag fått ordning på det (tror jag) men lyckas fortfarande inte spara ut det till en lämplig fil för delning. Vill ju att gruppen ska få med sig spelet hem. Får se om jag kan överlista Lucifers påfund.

Häromdagen i vakten fick vi besök av 30 ukrainska UNMIK-poliser. De kommer för att plundra (bokstavligen!) det lilla som finns kvar av PX-butiken på campen. Ägarna håller på att bytas ut så allt, inklusive sprit och tobak, är på minst 20% rabatt. Soldater vallfärdar hit från hela kosovo för att få sig en fin flaska konjak eller liknande. Jag har redan köpt lite småklirr och lyckas nog gå över viktgränsen ganska saftigt. Men tillbaka till ukrainarna. De tyckte ju det var superexotish med svenska campen etc så det var stort hallabalo vid vakten. Alla skulle ju självklart in först. Det går till så att man lämnar in ID i vakten, blir inskriven i datorn och sedan får man en bricka med nummer för att visa att man är registrerad av vakten samt för vakten att veta vart personens leg ligger. Ukrainarna tyckte inte att det var så viktigt med lappen så de olika pöbelledarna samlade ihop lapparna och delade sedan ut dem igen efter eget tycke. Självklart blev det jättefel. Mitt i högen dyker det upp en kille som inte har leg med sig. Det är = no entry. MEN, han hade mage att smyga sig in halvgömd i en större grupp kamrater. Usling tänkte vi och ringde MP (MilitärPolis) som blitzkriegade PXet och hittade boven varpå han blev utslängd. Dock fick han lämna över pengar till en kamrat för att få sin sprit inhandlad. Många glada ukrainare gick muntert klirrande förbi vakten tjugo minuter senare. En dag i vakten, helt enkelt.

Kommande tid är ganska blank. Lördag gör vi något och på söndag lämnar vi in prylar och har fest på kvällen. Då ska vi också spela med vårt lilla band. Vi är fem stycken som repat in några covers mest för att hålla liv i den traditionen. Har varit galet bökigt att få ihop rep, både pga att vi är från olika grupper och plutoner men också för att grejorna som finns här är hemskt dåliga. Jättetrist det. Men det viktiga är att komma upp på scen och skramla lite med instrumenten. Folk är nog rätt tacksamma en kväll som den. Sen är det måndag och då gör vi nånting och på tisdag drar vi hem, klart slut.


Idag började vi lämna över prylar till våra efterföljare. Pepparsprej och lite annat lämpades över tillsammans med bilar etc. Än har vi inte lämnat över ansvaret, det är fortfarande vi som drar ifall stora larmet går men då blir det som att vi "lånar" bilarna vi lämnat över till KS18. Knasigt det där. Imorgon är KS17s sista dag som aktivt förband. Lite obehagligt hur lite jag reagerar när jag tänker på det. Det bara är så. Nu rör det mig inte i ryggen men om ett halvår? Ett år? Tio år? Vette fanken. Ganska skönt att inte ha nåt känslosvall att brottas med bara glida semiapatiskt genom dagarna och önska att det gick bara liiite fortare. Men, ja, vi kommer ju hem i sinom tid ändå. Sen aldrig tillbaka.

Kanske kommer ett sista, sista, sista inlägg efter det här men det tänker jag inte lova. Om inte får jag lov att tacka för visat intresse och hoppas att ni har gillat att läsa bloggen mer än vad jag avskydde att skriva den. Den kanske har gett nåt, vad vet jag? Tar upp den här igen när jag åker till Afghanistan.


Hej hopp!





- Ett snöre har inget slut, bara två början.

- Om rotation två, tidsfördriv och musik.




Igår kom andra rotationen av KS18. Dvs, nästa sista rotationen av de som ska lösa av oss, så småningom. Den här gången var det plutonchefer och gruppchefer. Nästa rotation kommer soldaterna.
Vi välkomnade de nyanlända med buller och brak, helt enligt tradition. Det ställdes upp hjullastare med armarna korsade över gaten med svenska fanan i topp, sjukvårdsvagnar med blåljus och sirener tillsammans med varenda tuta och signalljus vi kunde hitta. Som alltid var Ivan på plats. Det är vår custombyggda Zastavabil med en jättemotor på släp. Den stod och varvade motorn och sprutade feta eldslågor hittan och dittan. Dessutom stog min pluton hedersvakt och skyldrade gevär när bussarna kom. Allt var mycket stämningsfullt.

Det infann sig en känsla hos alla att slutet var nära. Det tjoades och tjimmades i mycket munter ton. Tio ynka dagar kvar så det var befogat.

Nu blir det lite mer att göra för oss i och med jobbet att lämna över till 18. För de flesta är det bara välkommet med lite tidsfördriv då många börjar klättra på väggarna så smått. För oss soldater är det inte jättemycket som ska göras eftersom det är gruppchefer och förare som åker ut med deras gruppchefer och visar området och viktiga personer.
Jar har inte fått mig nån bild av våra efterföljare ännu, men ordet som går är att de verkar vara okej.

Vi har inte så mycket för oss numera. Blir nån patrull här och lite bandy där, eventuellt en VCP också. Vädret har varit jäkligt skönt ända fram tills idag. 22 grader och sol. Alldeles förträffligt. Igår började det regna och idag är det mulet och kallt. Nätterna är kalla och skiljer ofta över 15 grader från dagen.

Kommande tid har vi lite VCP och småsaker att ta hand om och med lite tur åker vi till amerikanska campen på måndag. Käka lunch i deras matsal med frityr, glassbar, läsk och fem olika pajer. Amerikanskt.

Kortaste inlägget to date.


- Överaxelhäng

- "En bild säger mer än tusen ord, Larssa säger mer än tusen bilder."





Spikklubban jag hittade i en VCP för några veckor sedan.






Plutonsmys på finrestaurant Puro.





Efterrätt på Puro. CREME BRÛLE!




Min barre med lite personlig touch.





Kravallberedskap inför demonstrationerna mot EULEXs övertag av UNMIKs position.




Kravallövning vid Bifrost. Hela plutonen minus en ledsen som fick vakta bilarna. Serbien i bakgrunden.





Japp, det är jag. Krav från Linnea. Duty calls.




Bravo two-three spränger dörr och ska bryta in i huset.




Friggin finally fick jag fram lite bilder. Inte världens mest utvalda då det blev lite hastigt gjort. Men bilder nonetheless! Ska rota igenom lite mer och kanske få fram lite bättre bilder.

Väl mött


- "Jag har bara ett mål i livet... förutom mina andra mål, och det är att sluta snusa." 
                            
                                   - Pte. Granath i ett oförglömligt poetiskt ögonblick under en lång midnattspatrull.

- Om vård, flytt och avslut.



Fjorton dagar kvar. Det är allt. Av drygt två hundra dagar är det fjorton kvar att genomleva, förbruka, tappa bort? Ingen av oss här ser på tiden som gått med någon som helst tanke. Endast en flämtning till reflektion yttras då och då. Det är inte så att man är apatisk för att vi är trötta på missionen eller att vi bara vill hem, det är för att man är i lunket. Tiden verkar stå still bara för att den går så fort. Finns ingen chans att få grepp om tid så man får sluta försöka på nåt menlöst och anpassa sig. Antar att det är vad vi gjort och det är därför det känns som att vi har varit här sen första dagen grydde, men ändå som att vi precis kommit.

Jag känner inte någon hemlängtan. Det jag känner, för att låna någon annans ord, är iver. Näst intill en brinnande iver att komma hem och få ta tag i det liv man, av sig själv, tvingats lägga på hyllan. Vänner man tappat kontakt med sen två år tillbaka, intressen, familj och en uthållig och förstående flickvän. Ganska stor grej att ta tag i, nästan lite överväldigande. Men ändå så efterlängtat att bara få komma igång!

Hundra gånger, vid tusen olika tillfällen, försöker jag väga min tid här mot samma tid om jag hade spenderat den i Sverige. Kommer aldrig fram till något riktigt konkret men det ger en hel del huvudbry och tankeställare. Jag tänker mycket på vad jag uppnått och lärt mig och ser över det för att få nåt slags grepp om hur jag påverkats, och viktigare, hur jag påverkat. Jag vet att jag personligen inte har "förändrat någons liv" men som en liten, grön fläck i den stora kakan har alla bidragit på något vis. Låter väldigt solidariskt och klyschéaktigt och jag gillar det inte alls.
Vet inte riktigt vart jag vill komma men det här är ju mitt ställe att dumpa ologiska tankar för andra att förlusta sig med så vassegoa!

Försöker kläcka ur mig något djuplodat poetiskt som besvarar ovanstående, existentiella frågor, en annan gång.

Sen sist ni sågs har vi vårdat allt vi lånat av kungen. Allt från pansarterränbilar till kravallkarbiner. Vi har till och med börjat lämna ifrån oss saker vi haft hela missionen. Blivit av med understödsvapen, vapenlampor och mörkerbrillorna för att nämna några. Igår vårdade vi vapnen till nyskick och satte därmed punkt för vården. Underbart skönt. Vårda är det enda vi gjort de senaste dagarna förutom flytten.
Numera bor vi i den s.k. Jägarbyn. Det är tätt ställda kontainrar där man bor fyra man i varje. Tilläggas skall att dessa barracker är mindre än våra fina nere på Skyttegatan. Flytten tog två dagar. Det mesta av det var ju städning av en kaliber att en överpedantisk städpedant skulle fnyst förtjust åt det. Kort sagt; det sög. Yeh. Vi började med att inventera alla våra grejor och packa dem i den ordning de ska lämnas in. Efter det började vi städa ur. ALLT skulle bort innan städning kunde påbörjas. Vi städade mången timme och slet också ut alla möbler för visitation. Enligt tradition lämnades bra-att-ha-grejor till nästa person såsom slitz, taktisk utrustning och allmän utsmyckning av rummet. Vi samlade ihop alla Slitz på plutonen och lämnade i en och samma låda. Var runt 60 tidningar från flera missioner bakåt. Mycket lustigt.

Så numera bor vi fyra man med alla våra miljoner grejor staplade längs väggarna, under sängar, på skåp och i sängen. Vi går mest och väntar på avlösning. Allt är färdigt förutom några lite småsaker. Vi kör patruller och passar på att ha lite plutonsmiddagar och annat kul. Som vanligt får vi veta saker högst tolv timmar innan de händer, om inte det inte är saker som hemrotation.

Fjorton dagar.

Lovade bilder och som vanligt har jag inte fixat nåt. Ärligt talat är det ett jäkla meck att få fram datorn i barren, vi har liksom inga bord. Tar en titt på det där ikväll.


Lots of love


- Dursch

- keeping the interest flowing



Som lovat kommer här ett inlägg lite tätare inpå det förra. Men för att hålla ett löfte bryter jag ett annat och bjuder inte på några bilder, stor succé! Med tjugo dagar kvar borde jag ta tillfället i akt att dokumentera lite mer noggrant. 

Vi har nyligen brutit vår sköna vana att gå upp halv tolv om dagarna. Numera är det innan nio som gäller. Frankly; that sucks. Har ju aldrig varit någon morgonhjälte och det här nya påhittet funkar inte så bra ihop med min nattugglesida. Det hela leder till dåligt sömnläge. När jag sitter i bilen och är tyst tar det kanske 34 sekuner innan jag slår huvudet i fönsterrutan och vaknar till. Rätt drygt faktiskt. Kanske ska prova på att lägga mig lite tidigare. Nja, det tål att funderas på.

Härom dagen hade vi joint VCP med ett tjeckiskt kompani som är nyroterade, vilket betyder att de nyligen anlänt hit ner. Tanken var att vi skulle visa dem hur vi gör när vi söker bilar och hur vårt system fungerar och eventuellt hjälpa dem om det inte gick ihop ordentligt. De presterade bra och var rätt glada. Det tråkiga är dock att det bara är deras officerare som kan engelska och den är rätt bristfällig då de inte får chans att vårda den i sitt hemland. Allt är ju dubbat etc etc.
Vi fick in en kille i VCPn som fick sin bil sökt och blev visiterad osv. När han sen skulle skriva på pappret och godkänna att vi inte gjort nån skada på hans bil, vägrade han att skriva på. Han gick raka spåret till höger bakdörr och ryckte i sätet som då var löst. Det var smärtsamt uppenbart att det var en gammal skada. Dels för att han gick direkt till det trasiga sätet och dels syntes det på skadan. Till slut ringdes finsk MP (MilitärPolis) och då skrev mannen på ganska omgående.
Sådana incidenter händer hela tiden. KFOR har sabbat nånting för någon och då skall denne ha pengar eller "Claims" Ofta kommer det folk till main gate på campen (Vakten) och vill prata med högsta chef etc. Kommer ihåg en grej som hände i mitten av sommaren.
Det kom en man till Gaten som ville ha pengar. Efter lång diskussion och hjälp av ditkallad tolk fick vi reda på att den väg som svensk KFOR byggde för ca. fem år sedan, hade byggts på mannens mark och nu krävde han pengar för det. Då man är rätt van vid Claims var man ju mycket noga med att betala markägarna deras rättmätiga betalning. Så kommer det en knickeboll fem ÅR senare och är butter? Han fick inga pengar.

En annan historia handlar om en mycket gammal dam som bor i närheten av campen. Efter kriget flyttade hon in i ett övergivet hus. Nu, nästan tio år senare försöker man vräka henne och har hotat henne till livet. Hennes hus blev nästan nerbränt av någon illvillig person. Halva taket är borta. Hon förstår inte varför domstolen vill ha henne i Pristina för rättegång. Dessutom har hon ingen som kan hjälpa henne att komma dit. Hon kan inte ens läsa pappren från domstolen så hon knallade upp till vakten för att få hjälp med att läsa och förstå.
Det verkar som att B40 som har ansvar för Ajvalija, byn som ligger precis vid campen, har löst problemet. Jag ser henne ibland sitta utanför sitt halvt nerbrända hus och vinkar så glatt till oss varje gång vi kör förbi. Det är kul att hon blir så glad.
Vårt vanliga svar till folk som kommer till vakten är att de ska söka sig till myndigheterna och att KFOR inte är polis/resebyrå/advokatfirma/taxi etc. Många albaner kommer till KFOR av olika anledningar trots att de nu är ett eget land och har egna myndigheter. Känns ibland som att man utnyttjar KFORs "korrekthet" om man nu ska försöka sätta ord på det. Speciellt svenska människor verkar ha en tendens till att vilja hjälpa folk. Det kanske är blåögt och naivt men personer som har sökt sig utomlands som del av hjälporganisationer etc vill hjälpa till. Här vet man det, att svensk KFOR är så pålitlig och inte ignorerar folk. Vissa är tacksamma och glada. Andra utnyttjar det.

Imorse hade vi brandövning. Klockan sex (SEX!) på morgonen vaknar jag av stimm och stoj utan att fatta vad som pågår. Det enda jag uppfattar är en radio som skriker "Fire, Fire, Fire". Trodde att det var nån som lekte Jarhead-sniper på radion så jag brydde mig inte om det och försökte somna om. Tillslut kom Kalle in och sa att det var brandövning och att vi skulle dra på oss snabba kläder för att gå till återsamlingsplatsen. Jistanes. Vem lägger en brandövning klockan sex på morgonen när det är tre veckor kvar av missionen?! Vi släpar oss till återsamlingsplatsen för att snart få höra att i "spelet" är det just där det brinner så vi får flytta oss till en andra återsamlingsplats. Där räknas vi över och när övningen är slut får vi veta att inget av våra befäl, inte ens kompanichefen visste om det här och var rätt så missnöjd. Personen som planerade det kommer få höra om det. 
I armén finns det regler som säger att fordonsförare måste (i fredstid) få sex timmars obruten vila. Då vi varit uppe rätt sent hade ingen av förarna fått den sömnen. Vi hade planerat att åka upp till skjutbanan för att gå igenom morgondagens skjutning, på morgonen. Detta fick ju skrotas då förarna inte fick köra. Alltså gick hela dagen om intet på grund av lilla övningen. Det var ju rätt dåligt. Var i och för sig rätt skönt att få gå och lägga sig igen och sova till tolv. Får se hur det blir med utvärderingen av övningen. Kan bli rätt intressant.

Imorgon ska vi ha en plutonsskjutövning hela dagen. Ska bli kul men rätt långt. Börjar vi nio och kör till 22. Kommer bli lite schvettigt. Häftig övning dock. Rensa rum med bildförstärkare (mörkerseende), rätt coolt.

Nu idag ska jag föra över mina bilder från kameran och få upp lite bilder här på fredag kanske.

Until then!


- Kampai!

- Om vård, kravaller och höst.



Så blev det, till sist, oktober. Det betyder att jag har varit i kosovo fem och en halv månad när man räknat bort leaver. Precis som med lumpen känns det som vi nyss kom hit och varit här i tre år. Det här är vad jag vet just nu. Det är min "verklighet", precis som att ni där hemma har era verkligheter. Det förklarar lite mitt tidigare påstående om att nyss ha kommit och varit här länge. Vi har anpassat oss till missionslivet och accepterat det som vår tillvaro. Därmed reflekterar jag inte så mycket över tiden som går då jag är mitt uppe i den, ända in i kaklet, som sägs så ofta här. Alltså är det inte så konstigt, after all. 

Den senaste veckan har inte varit särskilt intressant. Vi har inlett slutvården av alla våra miljoners prylar och kommit en bra bit på vägen. Alla fordon utom pansarterrängbilarna är klara liksom kravallutrustningen. Nästa steg är just PaTGB personlig utrustning och vapen. Det blir klart på en dag. Jämfört med de tallösa timmar vi vårdade i lumpen har det gått mycket smidigt till här. Skönt det för vård är definitivt den segaste militära uppgiften som finns.

En vecka från idag flyttar vi ifrån våra kontainrar. Vi flyttar därifrån för att lämna plats åt nästa B-Coy som kommer (KS18). Det hade inte varit så farligt om vi bara flyttat till likadana kontainrar nån annanstans men nu måste vi dela fyra pers på en kontainer. Ganska segt att splitta 15 kvadratmeter på fyra fisande soldater. Men i och med att det är två veckor kvar är det inte så mycket att orda om.

Vi har också varit uppe där Bifrost låg för att samöva kravaller med ett tjeckiskt kompani. Tanken är att om kravaller bryter ut ska man kunna avlösa varandra över nationsgränser. Det hela gick till på så vis att vi visade hur vi gjorde längs gata med kravallkarbiner och annat elakt. Tjeckerna apploderade entesuastiskt när våra skyttar först sköt bort måltavlan och sedan prickade den fem centimeter breda pinnen tavlan satt på. Jubel, applåder och ivrigt mummel utbröt bland våra tjeckiska åskådare.
När det var tjeckernas tur märkte man hur skilda tankesätt det finns. De gick på kraft till 100%. De smällde upp sina BMPer (ser ut som en stridsvagn men är ett stridsfordon med kanon och arga larvfötter), en på var sida om hela kompaniet (ca 120 man) och sen var det bara att vålda rakt framåt. Säkert sjukt effektivt men lagom flexibelt. Resten av dagen gick ut på att öva "tätbyten" dvs att växla mellan svenskt och tjeckiskt i spetsen. Tilläggas skall att det var under fem grader och halvstorm så kyligt var det. Vi övade längs vägen som går ner mot Gate 4 (Gränsövergången till Serbien). Detta för att visa att KFOR inte bara skitit i Gaten genom att lämna Bifrost. Det görs för träningens skull lika mycket som närvaron. Liknande övningar sker regelbundet just för att visa närvaro.

Kommande vecka är inte heller så spännande. Väldigt lite patrullerande men desto mer vård samt betygssamtal. Tror vi får betygen i början av nästa vecka. Mot helgen ska vi ha en liten ceremoni och få utdelat skölden som varit KS 17s märke och vapen under tiden här. Det var en väldigt trevlig överraskning. En sköld i trä med konungens vapen (tillika Livgardets märke) på. Skitfint faktiskt.

Jag har tagit lite nya bilder som ska komma upp här inom kort. Dessutom ska jag försöka bli bättre på att skriva oftare nu när det snart är slut.

Skynda er att skicka paket till mig innan jag kommer hem! Kan ju vänta tills dess också men då blir det inte riktigt samma grej, tycker jag.


- Highway to Hell

- Om oväntat, basiskt.




Blev plötsligt inspirerad till att överraska och skriva ett till inlägg sjukt tätt inpå föregående så jag gjorde slag i saken, helt enkelt. Funderade på "önskemålen" om att förevigt förvirra er tillvaro med denna blogg och fortsätta skriva även efter missionens slut. Då kan jag helt enkelt ge upp jobbsökandet och satsa på bloggskrivande. Har ju faktiskt minst två läsare om dagen (Linnea på jobbet och Linnea hemma). Det är ju fan kundbasis enough. Frågan är bara vad jag skulle skriva om. Har ju viss talang för ordbajsande och fylla ut sidor med ingenting men då undrar jag ifall det är tillräkligt hjärndött för att göda läsarna? Jag menar, det är ju givet att stjäla Blondinhäxans läsare för att få ihop en lagom hjärndöd läsarkrets som utan att tänka twice köper all skit jag skriver gott om. Apropå det läste Gunnar ett mycket intressant reklamstycke om produkten XomoX. Ganska sweet deal igentligen, det hela kan sumeras med att penis växer "up to 5 inches or MORE!!!!!!!!!!!!11" Detta garanterades också. Fråga inte om tidningen som lästes (av Gunnar, inte mig, självfallet.) Det hade varit busenkelt att sälja, speciellt när man hör om tjejor som gått över lik och kattungar för att få tag i nån magisk kräm som nämnda blonda hycklare tipsat om. Nog om detta.

Ovan är ju faktiskt ett exempel på att skriva nåt som inte handlar om något men ändå tar nån minut att läsa och lite vardagsflykt. Sweet, då har jag min affärsidé. Då är allt lugnt inför framtiden.

------

Idag stod vi på slottet och mådde. Fem grader varmt och gosigt med mulighet och lerigness i släptåg. När jag och Gunnar stod vårt sista pass kommer det fram en man och pratar med mig om "problem", mångas favvoord. Han pratar med mig som att jag kunde serbiska flytande baklänges och jag luskar på nå vänster ut att han blivit av med/bestulen på vartenda viktigt dokument han ägde. Allt väl paketerat i en väska som han förvarade i sin olåsta bil. Den är borta. Hade tur och knep en patrull som just då körde förbi klostret. Lånade tolk och efter mannens tjugo minuter långa utläggning, hänvisat honom till polisen och sagt att vi inte kunde hjälpa, fick vi en utskällning istället. Det vanliga igentligen; "Sen ni kom hit har det här landet bara gått utför, allt är ert fel.". Yeh. Jag vet inte, vi får det rätt ofta så det kanske är en artighetsgrej? Varit här ett tag nu och har fortfarande svårt att förstå kulturen. Vi skildes som goda vänner. Hur det gick till vet gråsparvarna som drack ur lerpölen bredvid.

------

Här om dagen satt vi och utvärderade vår insats i Kosovo och dess inverkan på människorna här. Det som togs upp är på tok för luddigt för att ta upp här men jag tänkte ändå slänga in nåt som vi pratat om:

      På morgonen innan sista leaven satt vi, enligt leaverutin, och åt frukost aptidigt. På tvn visades SVT Europa och nyheterna sändes just då. Första inslaget handlade om betyg i skolan för sjuåringar och det andra handlade om hur svårt det är att få hem mat man beställt från internet. Inledningsvis satt vi och glodde på inslagen men snart satt vi alla och skrattade åt ironin. Här sitter vi i ett hål i marken som precis kommit loss som eget land, som inte har fullgoda skolor, rättssystem, sjukhus, infrastruktur i stort och snudd på segregering, och kollar på de värsta ilandsnyheter jag hört på länge. Jag blev glad. Det kan låta konstigt men det är banne mig något sjukt bra med ilandsproblem i sitt eget land. Det betyder att jag kommer hem till problem som inte är så mycket större än hur jädra jobbigt det är att matkillen från ICA-online ALDRIG kan komma på utsatt tid.
Visst är jag medveten om de lite större problem som vi faktiskt har hemma men jag känner mig ändå rätt trygg med att vi har förutsättningar och folk till att lösa dem, oavsett vad arga människor säger. Det är vad som gjorde mig glad. Här har man ju inte riktigt samma möjligheter att hantera problemen som finns. Så får de mer problem i och med problemen i sig själva och så fortsätter spiralen. Ganska bra då att det ramlar in folk i landet och gör nåt, även om man har storpolitiska/ekonomiska avsikter igentligen. Alla vinner. Inte i Irak, dock.

-----

Wow, massa olika toner i det här inlägget. Massa oseriöst, seriösa framtidsplaner och djuplodat skitsnack i slutet. Ska nog skita i att publicera detta och ha det för mig själv och gotta mig! No.

Så tätt inpå sista inlägget borde det här vara det sista jag skriver alls, ELLER börjar jag skriva varje dag! Now you don't know where i'm comin' from!

Boo ya!


- Grönt är fan skönt

- Om regn, kyla och samma gamla rutiner.



Först och främst måste jag berätta om vår lilla fadäs (jag stavar hur jag vill och ni kan inte göra nåt åt det) på hemresedagen. Dvs, dagen vi åkte tillbaka till Kvo efter leaven;

Som vanligt hade jag inte tagit reda på hur jag skulle ta mig till flygplatsen för hemresan. Antar att jag förlitade lite på mina päron att agera taxi, som så många gånger förr och ifall det skulle gå på röven finns det alltid kommunaltrafik... yeah right. Jag frågade runt bland vänner och bekanta för att hitta taxi men alla var upptagna. Jag förstod absolut ingenting, jag menar, varför skulle alla vara upptagna strax efter nio på en tisdag? Mycket underligt.
Hursom. Lelle klev fram och räddade min färd likt en kofångare mot en mindre ren. Helt osjälviskt erbjöd han sig att skjutsa mig till flygplatsen på sin lediga dag. Fantastisk människa. Jakob och Linnea följde med i bilen för att vinka av mig. Adjöet gick ganska bra ändå och snart var jag åter med de andra gröna och väntade på planet. Vi får höra att planet är försenat på grund av tekniska problem. Precis det man vill höra angående ett trött, gammalt proppellerplan som lever efter försvarsmaktens klassiska "reparera tills det är fullkomligt omöjlig". Naaajs. Vi väntar tre timmar och får käka lunch på basen. När planet skall gå får vi veta att det inte kom längre än Linköping så vi får helt enkelt åka dagen efter istället. Sad face... not. Istället fick vi husera på ett ypperligt hotell i centrala Upfsala där finmiddag och alkoholfri dryck sponsrades av Försvarsmakten. Synd om oss helt enkelt.
      Vi knallade runt i staden och tittade och fördrev tiden för att sedan avnjuta en excellent älgstek med potatispuré och kantareller. På morgonen hetsade vi i oss den fantastiska frukosten och satt på bussen 06:20. Planet, som var samma som det som hade "problem" dagen innan, lyfte i tid och lyckades ta oss hela vägen ner till Balkan.

Det hela kan sumeras som: Win some
                                                    Loose some
                                                    Awesome


Tiden efter nedkomsten var rätt lugn. Det första som hände samma dag som vi anlände var att vi fick åka upp till Bifrost och vakta gränsen. Nu har det också blivit kallt här. Har varit bra mycket kallare än hemma med nollgradigt om nätterna och runt 5-7 grader på dagen. Tiden på Bifrost var rätt najs om än lite kyligt. Där var vi i två dygn och avslutade med en BBP (Border Boundry Patrol). Är gränspatrull fast i fordon tillsammans med gränspolisen. Man åker längs gränsen och stoppar alla bilar man får tag på och kontrollerar dem. Här är vi bara understöd till polisen då de ska göra jobbet. Det har gått hett till längs gränsen så polisen där är tugnt beväpnad och mycket mer misstänksam än nere i landet.

Det här var officiellt vår sista gång på Bifrost, eller rättare sagt, Bifrostmuck. Detta då de, i skrivande stund, lagt ner Camp Bifrost för gott för andra gången. Jag fäller väl inga tårar för det men det var lite mysigt att sova sovsäck i ett tält på en blåsig kulltopp. Man har också lagt ner C2: Spa & Resort nyligen då det inte behövs längre. Det är ju lite tråkigare men så ärt ibland.

Utöver ovannämnda har det varit lite patrull i det tråkiga vädret annars bara en tävling i vem som kan klara tristessen bäst. Jag leder inte men ligger bra mycket bättre till än min kontainerkamrat som kastat sin laptop i väggen och insistera på att den skall arkebuseras vid nästa skjutning. Han kallar den "förrädare" och är mycket upprörd.


Nu är det faktiskt bara fem veckor kvar på missionen. Det känns lite konstigt. Har jag verkligen varit här i ett halvår redan? Redan när vi kom ner kändes det som att allt snart var slut och att vi bara ska knyta ihop säcken och lämna över den till KS18. Ändå slappnar man inte av ute i AoRet så ni kan vara lika lugna som förut :) Nästa vecka börjar inlämningsvården som kommer pågå i knappt en vecka och sen ska allt vara klart. Efter det "lånar" vi bara grejorna tills inlämningen då de vårdas lite till men mycket mindre noggrant. Efter det är lite patrull, lite vakt och sen tar KS18 över sista veckan. Helt sjukt.

Snart åker jag hem, blir civil, tröttnar och åker till FS. Då fortsätter bloggen! Yay, never ending story!


- Bloggmuck?

- om VCP, spikklubbor och småsaker.



Nu hände det! Jag hade tur när jag tänkte, mina två hjärnceller möttes under euforiska tillrop och allt var gott. Jag har äntligen lyckats få med mig bilder! Kors i taket och halleluja!

Dagarna går och tar oss hela tiden närmare leave och, så småningom, hemrotation. Ni där hemma kanske inte upplever det så men jag känner mig nästan färdig med det här. Det är nästan slut. Så fort som tiden gått mellan leaverna har jag aldrig varit med om och får mig att tro att sista sträckan efter kommande leave, kommer försvinna. Inte nog med att veckorna är fyllda med aktiviteter, så kommer också KS18 ner ca två veckor tidigare och börjar ta över våra uppgifter vilket tillåter oss att sitta på mässen och må gott. Nae, det kommer blixtra till och vips är jag tillbaka på Gardet och försöker reflektera över vart de senaste tio månaderna tog vägen.

----------------------------------------------------------

Senaste veckan har vi varit Task forcens reserv. Hela kompaniet har varit QRF-styrka med två timmars NTM (Notice To Move). Det har vi utnyttjat på följande vis. Vi har riktat in oss på VCPer (Vehicle Check Point) över hela AoRet (Area of Responsibillity). Vi har redan sökt ett par hundra bilar och gjort några sköna fynd. Dock inte vapen som ni kanske tror och vi går och hoppas på men annat av värde. Tänkte berätta om en skön incident som tog plats igårkväll:

Ja, det var en mörk sommarnatt i början av september. Bravo Two Zero hade alldeles nyss etablerat en VCP i utkanten av Pristina. Jag och Larssa hade fått i uppgift att vara jaktbil. Det är en bil som är strategiskt utplacerat en bit bort från VCPn för att knipa folk som vänder innan de nått fram och blivit kontrollerade. Dessa har ju antagligen en hund begraven i bakluckan eller en zebra på taket så de är ju onekligen intressanta. Jag menar, man har ju inte för inte en zebra på taket! Rätt som det var vände en ganska fräsch Merca. Vi hade inga problem att blockera den och få honom att stänga av motorn. Jag knallade fram till förarsidan och frågade med besviken-förälder-röst om varför han hade vänt. Det blev kravaller i bilen och alla de fyra unga männen skulle prata samtidigt. En försökte nå mig på engelska medan de andra bubblade förvirrat på albanska på mannen som kunde hjälplig engelska. Jag använde den enorma pondus som gröna kläder och automatkarbin bjuder och fick tyst på dem en sekund för att få fram av engelskpratande mannen att de var på väg till sjukhuset för att ta hand om sin sjuka mor. Det är mer eller mindre, standard ursäkten när man gjort något dumt men dessa lät ganska övertygande så jag tänkte bara kolla deras ID-handlingar och registreringsbevis och sedan släppa dem.
När ID-kollen var gjord bad jag föraren kliva ur bilen och öppna bakluckan. Imagine my surprise när jag tittade in i den, i övrigt rena och tomma bilen, när jag såg en ensam spikklubba. Jaha, tänkte jag och blev ännu mer besviken förälder och frågade vad det var för något. Föraren blev lite nervös men påstod att den tillhörde en sport. Yeah right. Jag ropade till mig lite backup och en tolk från VCPn för att få klarhet. Hade redan bestämt mig för att konfiskera klubban men jag ville få dit en tolk och få höra exakt vad mannen menade med "sport".
När den lokaltolken kom fram och började översätta mina frågor fick jag veta att det handlade om en väldigt obskyr sport som går ut på att slå en pinne med spikklubbor. Tolken, som bott i Kosovo hela sitt liv, hade aldrig hört talas om "sporten". Mannen lät väldigt övertygande och förmodligen var det en hemmabyggd sport. Dock skulle jag inte släppt iväg honom om han bara hade ett basebollträ i bakluckan. Det är ju ganska poppis hemma i Sverige som vapen, tänk då hur elak man kan vara med en spikklubba. Jisses.
Vi tog deras uppgfiter, sökte igenom bilen ordentligt och konfiskerade klubban. Mannen fick välja på att låta oss ta den eller invänta KP (Kosovo Police), då brukar man lämna över den till KFOR ganska gärna.
Det var ett mycket intressant ingripande. Kanske kan få upp en bild på klubban senare.

------------------------------------

Annars flyter tiden på med återhämtning om dagarna och jobb in på sena natten. Passar mig utmärkt bra. Sova till tolv och jobba dygnets mörka timmar, I is teh Nightuggle! På lördag är det återhämtning för hela kompaniet och det bjuds på grillning, volleyboll och en lanturnering i Call of Duty 4. Sen på söndag tar vi över vårt område igen och allt återgår till det normala. På måndag är det ju sista dagen innan leave. Oändligt fint. Då blir det  nog inte så mycket jobb utan mest packande och annat fix. Och självklart öl på kvällen. Perfekt.

-------------------------

Nedan följer de utlovade bilderna. Great succes!





- En räv som hänger uppe på Bifrost. Den är helt likgiltig inför människor.
Här är den en meter ifrån mig och bryr sig inte det minsta. Han blev
orolig när det blixtrade om kameran men hämtade sig snabbt och fortsatte
med att stjäla en plastkniv med jordnötssmör på och knallade iväg.




- Det brinner!





- Åkerbrand, in och rädda liv!




- Andersson riskerade liv och ögonbryn för att rädda den här lille kanaljen
som huserade i den brinnande åkern.




- Datorkalas på C2




- Såhär jobbigt är det att ha en utbildad kock i gruppen samt att hänga
på C2.




- Direkt efter den stora skjutövningen vi hade innan andra leaven. 38 grader
varmt med 25 kilo utrustning och vapen skulle vi springa runt och släpa på
"skadade" och vinna kriget. Notera däcket och svetten som kladdats av :>




- Såhär fräscha blir kläderna efter en sextimmarspatrull i 38 gradig värme.
Gött.


Hoppas att bilderna var till mycket nöje, ska bli bättre på det i framtiden. (yeah right, säger ni). Nu ska vi ordna inför en chillresa till KFOR Main, Huvudcampen i vårt AoR. Där ska vi käka lite middag och ta det lugnt. Måste ju ladda inför det stora datorkalaset imorgon!

Tills nästa gång,


- Lone Wolf

- om magsjuka, isolering och Makedonien.



Härliga tider! Har, sedan en vecka tillbaka, varit magsjuk. Inte kräksjuk, bajssjuk.

Vi hade fått lyxen att åka, hela plutonen, till Skopje, Makedonien. För er som inte vet är Skopje huvudstaden i Makedonien. Staden med stort "S". Vi fick order om att ta med pass och dylikt samt civila kläder i en fin liten väska. Dessutom skulle vapen, stridsutrustning och alpha pack (ryggsäck med det nödvändigaste om nåt skulle gå på röven.) med på resan. Nån gång på förmiddagen satte vi oss i bussen och gav oss av. Jag hade, tillsammans med min omgång (fyra gubbar) haft nattskiftet i vakten. Dessutom hade jag inte lyckats somna när jag hade chansen så jag förblev vaken hela natten.
Bussen vi åkte är byggd på lastbilschassi och har utslitna fjädringar. Med andra ord; man jobbar risfröet i en maraccas. Där skulle jag försöka sova. Enligt vittnes uppgiftt sov jag och mumlade till argt varje gång vid studsade till. Antagligen för att whiplasheffekten var något obehaglig.
Vi kom fram till KFOR HQ (Högkvarteret som ligger i Makedonien) och bytte om till civilt. Vi fick en genomgång i stil med: Köp inte knark, var artig, bär inte vapen, akta er för romerbarnen (Ninjas of stealing) ligg inte med prostituerade och slutligen ring oss när ni hamnar i trubbel. Mannen var amerikan och visade bilder på sina landsmän som går i full uniform med vapen på ryggen i Skopje. Helt sjukt. Visste ni att om man går in med två soldater eller mer i ett land utan tillstånd räknas det som invasion? Sjukt bra.

Väl i Skopje var det ruggigt skönt att blada runt i civila kläder och ta en pizza på en rekommenderad restaurant. Pizzan var stor men aptiten var större. Drack en öl och mådde i takt med livet. Hade ingen större lust att "göra Skopje" så vi glodde i ett fräscht köptcenter sen satte vi oss på ett fick i tre timmar innan vi åkte hem. I övrigt var Skopje lite över det jag sett på Balkan i stort. Köptcentret var lika fräscht som hemma men det låg i nya delarna. Många tiggare dylikt hängde runt fiken och gamla stan var ju inte långt från Pristinas sämre hörn. Har inga planer på att återse staden inom de närmsta åren. Men vem vet?.

Dagen efter att vi kommit hem höll vi på att fixa kravallgrejor inför spektakel i området när sjukvårdarna kommer och säger att vi måste vara extra noga med hygienen då 18 personer redan blivit magsjuka. Det tog ungefär tre sekunder efter att ordet "magsjuk" lämnat karlns mun tills folk började få symptom. En efter en blev isolerad på barren och jag fnyste åt dem och tyckte att de kände efter för mycket eller inbillade sig. Detta trots att jag själv kände mig bubblig. När jag sen satt där på muggen med rännskita eller "Pissa med röven" som det heter på soldatspråk, kände jag mig rätt ägd. När det var som värst hade vi kanske 60-70 sjuka varav de flesta var bland oss på skyttekompaniet då vi bor så tätt. Det spred sig ruggigt fort och flera som hade tillfrisknat fick återfall med rallybajs.

Jag hade nog ganska mycket tur då jag hade räserbajs i två dagar men utan att jag fick höja min löpning till OS-standard för att hinna till muggen. Efter det gick jag kanske två gånger om dagen och blev, minst sagt, fisig när jag fick fast mat i magen. Sju dagar senare blev jag friskförklarad. På de sju dagarna satt jag och spelade spel på datorn eller tävlade i rännskita med personen bredvid på muggen. Jag leder nog i längd på sjukdomen. Nu verkar det ha lugnat ner sig, runt 15 personer är fortfarande sjuka så man kanske kan släppa på karantänen snart. Man låste ner telefoner, datorerna, mässen, gymmet, gympahallen etc för att hindra smittan. Ingen fick komma in på campen, endast de som bor här får komma in. Galet.

Så den här veckan har ju kastats bort på ingenting för min del. Kompaniet har knappt kunnat lösa de fasta uppgifterna så det har blivit ytterst sparsamt med patrullerande. Så enkelt slår man ut 130 tappra soldater och ett kompanis kapacitet. Biologisk krigsföring, helt klart.

Som vanligt har jag varit sämst och inte tagit med bilder den här gången heller. Det kommer, det kommer.

Snart kommer jag hem igen.

See you sones!


- "This place reeks of... bajs?"

- Om strapatser, tristess och oregelbundna rutiner.




Åter igen har det gått cirka en miljon dagar sen mitt senaste inlägg. Åter igen är det en blandning av lathet och brist på inspiration. Vet, i och för sig, inte om ni tycker att det går för lång tid mellan inläggen. Är nog Linnea har bäst koll. Hur som, nu tog jag mig i kragen, gjorde ett taktfast marschanträde och satte mig reglementsenligt vid datorn. Allt som behövs för att komma i stämning.

Mer än en vecka har gått sen förra inlägget. Är det bara jag som tycker att det går oanständigt fort? Det är gått en månad sen förra leaven. Jistanes. Tre veckor kvar till nästa leave, huvaligen. Vet att jag tjatar mycket om tiden och hur den går fort men långsamt och hur svårt det är att hänga med den ibland, men jag tycker det är ganska intressant.

Senaste veckan har vi gjort ganska mycket men åstakommit ganska lite. I tisdags åkte vi upp till Bifrost som är den halvt improviserade campen vid gränsen till Serbien. Där uppe sitter vi och bevakar gränsen. Tisdagskvällen skulle dock vigas åt andra åtaganden än bevakning från höjden. Vi skulle gå SAF-patrull (Serbian Armed Forces). Det innebär att man möter upp en serbisk grupp precis på gränsen, tar varandra i hand och skuttar, under glada tillrop, en sträcka längs gränsen. Det finns två sträckor. Västra, som är lite kortare men betydligt sämre stig och mer kuperad. Östra, längre men jämnare och bättre väg. Den här gången började patrullen 22:00 vilket, på balkan, betyder att det är skitmörkt. Vi har ju våra svindyra mörkerhjälpmedel som är toppenbra till allt förutom marscherande. Kunde personligen inte använda min. Man blir svettig om ögat och immar ner linsen, då blir allt bara sådär freakygrönt som i Sagan om Ringen när de snackar ihop sig med förrädarspökena, och man ser följakteligen inte ett skit.

Efter lite formaliteter med den serbiske kaptenen, som, för övrigt, blivit bästis med vår kapten, började vi gå. Tur var att det var stjärnklart och månen lyste, annars hade det varit helt omöjligt att se nåt. Längs stigen var det minerat med feta vattenpölar som man förmodligen skulle sjunkit ner i och aldrig återsetts om man hade oturen eller oskillen att klampa i dem. Men det gjorde det hela mer intressant, det var vi överrens om.

Mitt i nånstans, prasslade det ordentligt i buskarna. Då det pågår massor med tvivelaktiga aktiviteter just längs gränsen, stannade vi och hörselobserverade en stund. Förmodligen var det bara ett skrämt djur, vi upptäckte inget mer, hur som haver. I övrigt gick patrullen lugnt till och vi återsåg Camp Bifrost runt 03:00 på onsdagsmorgonen. Vi hade hållit ett bra tempo och svettats därefter men när vi väl var framme kände jag att gamla marschtakterna från lumpen fortfarande sitter i. Det var skönt det. Patrullen sträckte sig över 1,5 mil.

Direkt efter patrullen var det tänkt att första omgång skulle stanna kvar på Bifrost för att lösa av gubbarna där följande morgon samtidigt som andra omgång (min omgång) skulle åka till C2 (lyxiga resorten vid radiomasten) och lösa av pojkarna där. Vi åkte direkt efter att vi återvänt till Bifrost från patrullen. Bilfärden tog en timma så vi kom fram runt fyra. Självklart hade man bestämt sig för att sanera vattentankarna så det var strängt förbjudet att använda vattnet. Inte ens duscha fick man. Fail. Ganska snuskigt att lägga sig i en säng efter några timmars megasvettning, men det gick. Allting går.

--------------------------------------------------

Dagarna på C2 var mycket behagliga. Passade på att vårda mitt vapen på verandan med utsikt över hela Kosovo i solnedgången. Lagade lite mat och spelade lite datorspel och såg några filmer. Pretty lagomt. Stannade där uppe till fredag morgon.

-------------------------------------------------

Vi sammanstrålade med resten av gruppen hemma på CV och hade resten av dagen ledigt. Hade inte så mycket bättre för mig så jag la mig för att sova några timmar. På kvällen var det dags för kräftskiva. Mycket trevligt påhitt. Som vanligt skulle det tävlas och leka, dock i mindre utsträckning än midsommarafton. Chefen för hela kontigenten hade utlyst kräfthattstävling och kom själv i en låda för kräftor på spåkulan. Som vanligt tyckte alla andra nationer och locals att svenskarna är sinnesrubbade. Jag hade turen att bli en av de fyra i vår grupp som fick dricka öl och en liten nubbe. Då vår NTM (Notice To Move/beredskap) är på två timmar kan vi ju inte ha alkohol i blodet. Dock lyckades man lägga om lite så några kunde dricka öl. Idag hade jag tur, helt enkelt. Fick fina kräftor och så många vi kunde trycka i oss. Dessutom fick vi fin sallad, västerbottenpaj, baguette och vitlöksbröd. Festen avslutades med en snorfin rabarberpaj med vaniljsås. Underbart gott!

Helgen skulle förbrukas på Bifrost. Där skulle vi vara ett dygn. Hände ingenting, hade tråkigt, blev avlösta, åkte hem.

-------------------------------------------------

I övrigt har det inte hänt så mycket. Dock har jag fått utbildning på granattillsats 40 mm. Det är en "granatkastare" som man monterar under pipan på ett vanligt handeldvapen. Detta ger bra mycket mer eldkraft för en skyttegrupp. Här nere ger det oss också möjligheten att skjuta icke dödlig ammunition. Så det är en ganska bra grej. Utbildningen var jäkligt kul. Vi var bara fyra skyttar så det blev mycket skjuta och effektivt utnyttjande av tiden. Min bössa har blivit över ett kilo tyngre så det är väl den ända downsiden. Fast det är ju bra träning.

Vet också att jag lovade mer bilder men svek det löftet den här gången. Glömska jag slår till igen. Dessutom har jag försvårat det ytterligare för mig då jag sabbat min sprillans nya systemkamera. La den dåligt i bilen så den följde med Gunnar ut när han öppnade dörren. Landar på objektivet vilket knäcks av. Mycket tråkigt. Dock verkar det som att försäkringen här nere täcker upp. Har skickat in papper etc. Segt att inte kunna fota med den bara. Kanske var dumt att ta med den i bilen men om jag skulle fega med den får jag inga schyssta bilder. Min digitalkamera har hängt med i vartenda krig i lumpen och har legat i min benficka hela missionen och tack vare det har jag fått ganska sköna bilder. Så alltså är det värt det med systemkameran också. Hade otur/ var dålig, den här gången.

Ska skriva nästa inlägg ganska snart och med mer bilder!

Ta hand om er alles.


- Skopje